söndag 16 oktober 2011

Poetisk diskbänksrealism

Egentligen älskar jag en annan av Sofia Broomé är en tunn liten prosasak som jag impulslånade på bibblan bara för att jag tyckte att den hade en så vacker titel. Också baksidestexten verkade lovande:

Solstrålarna mellan ginkobladen rödfärgar mina ögonlock. Det måste vara höst, eftersom fåglarna har tystnat. Mor och far tar med mig ut i skogen. De lämnar mig här. Jag hör dem gå. Småfåglar äter brödsmulor som jag la ut bakom mig. Det finns ingen väg tillbaka.

Jag gick omkring och letade. Jag gick barrstigarna med slutna ögon. Jag följde solfläckarna och fann ett hus i skogen. Det var där jag växte upp. Jag väntade. Jag knaprade på husets väggar. Jag blir aldrig mätt.


Böcker man i förväg inte hade en tanke på att låna men som ligger där på hyllan och lockar med något visst kan resultera i bottennapp såväl som oanade guldkorn. Den här föll i den förstnämnda kategorin och var inte alls som jag hade trott.

Visst är språket vackert och poetiskt men det är lite för mycket diskbänksrealism över det hela för att det ska falla mig i smaken. Jag är inte särskild intresserad av att läsa om alkoholister och white trash-människor, inte ens om det är skrivet i vacker prosaform.

Stina

1 kommentar:

  1. Tack för varningen (och för länken till min varning), diskbänksrealsim är ju inte något vi kanske gillar direkt.

    SvaraRadera