Oengagerande debut

Fåfänga var månadens tema, och sällan har väl en månadsbok rimmat så illa med månadens tema. För det är svårt att hitta något fåfängligt eller ens vackert i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman Naturen. För huvudpersonen är vardagen en kamp och allt omkring henne är fult. Hon själv inkluderad. Hon blev vald till snyggast i klassen, under hela lågstadiet och mellanstadiet och högstadiet. Ungefär 1997 upphörde det.

Det är kroppsligt och äckligt med påträngande närgångna beskrivningar. Det är lukten av kiss och kön. Människor med åderbråck och feta korviga lemmar. Ruttnande ruccola i slasken. ”Rötmånad”, säger huvudpersonen, ”jag visste inte att den även kunde drabba människor.”

Det är svårt att beskriva romanens handling utan att avslöja för mycket. Något har hänt i varje fall som bokens huvudperson har svårt att hantera. Hon försöker att hitta tillbaka eller i varje fall att inte gå vilse mer än hon redan gjort. Man får en känsla av uppgivenhet och av någon som slutat försöka. Som slutat med allt utom att känna men som helst skulle sluta med det också. Denna matta uppgivenhet präglar romanen från början till slut.

Det är ingen dålig ambition men tyvärr känns det för sökt och poserande för min smak. Det finns inga riktiga människor i den här romanen. Det är bara yta. Det är för kallt och sterilt. Det är människor med precisa nyslipade känslor. Perfekta i all sin fulhet. Det finns ingen värme och inget som gör att man skulle bry sig ett dyft om vad som händer någon i den här romanen.

En rolig detalj är att jag osökt kommer att tänka på Sweet Valley High´s Margo när jag läser om huvudpersonen och hur hon låter allt förfalla omkring sig. Margo var alltså den ”falska tvillingen” som försökte mörda Elisabeth och ta hennes plats. Inte nog med att hon var ond och psykopatisk hon var dessutom dålig på att städa också. Hennes snuskiga lägenhet var bara en avspegling av hennes sjuka inre (typ). Amatörpsykologi när det är som bäst. Där kan man tala om mänsklig rötmånad hehe.

Stina