Remember everything is right until it's wrong

Edens lustgård är en roman som Hemingway påbörjade redan 1946 men som han aldrig hann avsluta innan han tog sitt liv sommaren 1961. Den gavs ut postumt 1986 där förlaget bearbetat det ofärdiga manuskriptet. Enligt biografer har så mycket som två tredjedelar av det befintliga materialet strukits. Med detta i åtanke går det inte att undvika att undra vilken riktning historien skulle tagit om Hemingway fått chansen att avsluta den själv. Kanske finns det en anledning till att han inte gjorde det heller, för det är ingen lätt historia att lyckas ro i land. Inte ens om man heter Hemingway.

Jag har läst en del av Hemingway tidigare, och det är väl inte för inte som han har ett rykte om sig att vara macho. Männen är män i Hemingways värld. De dricker som män, slåss som män och ägnar sig år manliga sysselsättningar som jakt, fiske och tjurfäktning. Det var något åt det hållet jag väntade mig även denna gång, men vad jag fick var något heeeelt annat.

Det absolut sista jag väntat mig av Hemingway var denna lek med könsroller. Jag är glad att förlaget beslöt att ge ut denna, om inte annat för att jag fått en annan syn på Hemingway efter att ha läst den. Inte riktigt lika macho som han velat påskina kanske.  Det är kul och absolut oväntat men jag vet inte om jag köper det helt. Det känns bitvis sökt och jag kan förstå att han kämpade med den här historien i femton år utan att komma till avslut. Frånsett detta kan jag inte riktigt motstå den här romanen trots sina brister. Jag gillar det helt enkelt.

Det är svårt att skriva mer om handlingen utan att berätta för mycket. Jag föredrar själv att veta så lite som möjligt när jag påbörjar en roman. Om det går att undvika vill jag inte ens läsa baksidestexten. Jag kan i alla fall berätta att det börjar som en kärlekshistoria men övergår i en kärlekstriangel. Sådana brukar i regel inte sluta väl, och den här är inget undantag.

Särskilt gillar jag hur han bygger upp stämningen. I början av David och Catharines smekmånad är allt lätt och som på lek. De äter, älskar och låter dagarna passera. När vardagen infinner sig byter Hemingway tonläge. Det är egentligen bara en skiftning, men det ger berättelsen en helt ny karaktär. Man anar att det kommer att gå åt helvete, och man anar att David också anar det. Mästerligt faktiskt, när jag tänker efter.

Förutom det gillar jag vissa små detaljer, som att de klär sig likadant i fiskartröjor, att han kallar henne Devil och att de påstår sig dricka efter väderlek. Starka vindar innebär starka drinkar. Det är något oemotståndligt med Catherine, David och deras värld som gör att man vill stanna kvar till the bitter end.

 

Stina