Where the streets are dark with something more than night

Something from the Nightside av Simon R. Green inhandlades på loppis i Stockholm sommaren 2013. Det är första delen i en serie som utspelar sig i the Nightside, en parallellvärld till London. Det är en värld där det alltid är natt, en farlig plats där inget är vad det först ser ut att vara. En plats för de hårda och depraverade. Privatdetektiven John Taylor vet det bäst av alla då det är platsen han växt upp i. I Nightside nämns hans namn av goda skäl med fruktan. John är ingen man gärna gör sig till ovän med, men trots detta har han gott om fiender, och vem som är vän och vem som är fiende är inte alltid lätt att avgöra på Nattsidan.

John tror sig ha lämnat the Nightside för gott och har svurit på att aldrig återvända. Det är ingen plats en person med sinnet i behåll skulle välja att återvända till, inte utan ett gott skäl. Men det här är John Taylor. The sane train har passerat förbi och när Joanna kommer in i bilden är han inte sen att göra ett återbesök. Hon behöver hjälp att hitta sin försvunna dotter och alla spår tyder på att hon av någon anledning hamnat i the Nightside.


Om det inte vore för slutet hade det här varit ganska bra, om man gillar lättsmält litteratur av det här slaget. Men slutet går tyvärr inte att bortse ifrån. Det är helt enkelt beyond fånigt. Med det sagt finns det ändå något som tilltalar mig med den här historien, och som gör att jag kanske ger huvudkaraktären en ny chans. Jag är helt enkelt svag för hårda män av den fåordiga typen, och jag gillar den här mörka världen befolkad av dem och deras gelikar. Jag gillar film noir-känslan och tanken på en plats där det alltid är natt, där klockan evigt har stannat på 3.00.

En recension av den här romanen gör sig bäst med en whiskey i ena handen och en cigarett i den andra. Eftersom det är söndag och jobbdag imorgon skippade jag whiskeyn, men är nu tillbaka igen efter en rökpaus i trädgården. Därute i mörkret, som bara dämpades något av månljuset var det som att befinna sig på Nattsidan för en stund. Jag skulle egentligen inte ha blivit förvånad om John Taylor dykt upp för ett oanmält besök. Det är den sortens kväll. Inga ljud av människor, inget tecken på liv, bara vindens vinande i träden.

Det är något lockande med Nattsidan, och trots mina invändningar, tror och hoppas jag att det inte var mitt sista besök. Han dök inte upp den här gången, men det kommer fler kvällar och nätter när mörkret bär på något mer än natt.

Stina