fredag 2 maj 2014

Das also war der Pudels Kern

Den förälskade djävulen skriven av Jacques Cazotte 1772 är i hemlandet Frankrike en välkänd historia som det ofta refereras till, men först 2011 kom den ut på svenska.

Den handlar om Alvare som övermodigt antar ett vad om att åkalla fan själv. Sådana dumheter brukar aldrig sluta väl, men av någon outgrundlig anledning verkar den onde fatta tycke för den unge mannen. För djävulen är kvinna här och går under namnet Biondetta. Hon är vacker, lågmäld och ger ett förvånansvärt sympatiskt intryck.

En kärlekskrank djävul försöker på alla sätt få Alvares tillgivenhet, för Alvare är med all rätt skeptisk till Biondettas ömhetsbetygelser. Biondetta svär på att det är hennes sanna jag han ser, men kan man verkligen lita på det? Är inte vackra lögner precis vad man kan vänta sig av underjordens härskarinna? Är djävulen bara missförstådd? Kan hon till och med bli förälskad? Och den största frågan av alla, om hon nu verkligen kan det, skulle hon då ha den tvivelaktiga smaken att kära ner sig i en sådan menlös och egenkär typ som Alvare? Säga vad man vill om djävulen, men nog hade jag högre tankar om henne än så.

Jag fick tyvärr inte ut särskilt mycket av den här historien. Den var trist och ointressant trots att temat bäddar för spännande läsning. Delvis beror det väl på att den känns föråldrad, men främst för att den inte är tillräckligt väl skriven. Det är för platt och skissartat och trots att det är en kortroman lyckas författaren inte behålla mitt intresse till slutet.

Jag kan inte heller för mitt liv se varför djävulen så desperat skulle söka Alvares gillande. En ljuspunkt och källa till glädje i läsningen är dock förhoppningen att Alvare så småningom ska få vad han förtjänar, för ärligt talat, när hörde ni senast talas om någon som frammanade djävulen och inte fick fan för det (no pun intended). Det var mina förhoppningar alltså. Om de besannades eller inte ska jag inte tala om här. Men jag kan tala om att det i den här utgåvan även ingick ett alternativt slut tillkommet 1776, och med två olika slut bör han ju få vad han förtjänar i åtminstone ett av dem, eller hur?

Så till titeln om ni nu undrat över den, det är alltså tyska och betyder ”det var alltså pudelns kärna”. Pudelns kärna är den verkliga innebörden av något, dess dolda inre väsen. Det kommer från Goethes Faust där huvudpersonen under en promenad lägger märke till en svart pudel som springer i allt snävare cirklar omkring honom. Han tar med hunden hem där den förvandlas och visar sig vara djävulen i Mefistofeles gestalt. När han inser detta utbrister han: ”Das also war der Pudels Kern!”.

Kom nu inte och säg att jag aldrig lär er någonting. Jag skulle i och för sig inte bli förvånad om Alex redan kände till detta. No offense Sofia…

Stina

2 kommentarer:

  1. He he, none taken..... Vilken ny kulturnivå du verkar ha uppnått i år förresten. Det här känns inte helt som en typisk Stina-bok om jag får säga min mening. Vad fick dig att låna den? Det verkar vara en kul idé till en roman i alla fall, så synd att den inte levde upp till förväntningarna. //Sofia

    SvaraRadera
  2. Du har rätt Sofia, det här är verkligen inte likt mig. Vad ska hända härnäst? Gräshoppssvärmar och blodregn? Något är i görningen. Något dunkelt... Men för att återgå till din fråga. Googlade fram den av en slump när jag slösurfade på nätet. Vad gjorde jag innan internet och google fanns? // Stina

    SvaraRadera