måndag 7 juli 2014

Ingenting kan vara så nära mig och samtidigt så långt bort. Ingen annan kan klistra sig så hårt vid mig och ändå inte finnas där alls. Ingen är så förbjuden som han och samtidigt så tillgänglig.

I Alltings början av Karolina Ramqvist får vi följa Saga och hennes kumpan Pauline. De träffas första dagen på gymnasiet, och det är nu det ska börja. Det är nu man kan göra som man vill. Äntligen. Men deras förhoppningar infrias inte. Ingenting förändras. Ingenting blir bättre. Det är samma trista skit som förut, och att inse att man trodde och hoppades på något annat känns som ett hån.

 Pauline har skaffat sig ett projekt för höstterminen. Han heter Victor Schantz och han är Stockholms vackraste man. Tycker Pauline i alla fall. Saga ställer sig mer tvivlande till påståendet vilket hon självklart inte låter Pauline ana. Hon vill vara vän med Pauline men deras vänskap har inte nått stadiet för total uppriktighet. Tillsammans besöker de caféer och barer där objektet för Paulines trånande kan tänkas dyka upp. De dricker oräkneliga koppar café au lait, fikar, festar och diskuterar, hela tiden med ett spanande öga. Man vet aldrig när han kan dyka upp.

Saga funderar på att göra som Pauline och skaffa sig ett span. För att stå ut. För livet blir tydligen inte roligare än så här. Inte just nu i varje fall. Så förändras hennes uppfattning av Victor. Hon börjar se honom så som Pauline ser honom. Och en kväll ser Victor henne också, eller kanske är han bara ute efter ett knull. Det är Victor som sätter ramarna för relationen, om man ens kan kalla den en sådan, och Saga finner sig i det. Det är förödmjukande men vad kan hon göra? Visst träffar hon andra, men det är Victor hon vill ha. Vad Victor vill ha är mer oklart, men det är inte henne i varje fall.

Jag gillar det här grymt mycket. När jag valde ut den här boken till månadstemat kommer jag ihåg att jag läste en recension där recensenten verkligen inte gillade huvudpersonen. Hon tyckte att Saga var priviligierad och bortskämd och inte insåg hur bra hon hade det. Att hon fick typ allt hon ville, hänga på nattklubbar, jobb på tidning utan att ens ha ansträngt sig osv. Vad gjorde man själv som 16-åring liksom? Man drack folköl på lekplatser och tjuvrökte cigaretter. Och inte klagade man för det, mind you.

Jag var därför lite orolig att Saga skulle vara jobbigt självupptagen och just så bortskämd och ytlig som recensenten fick henne att låta. Men jag håller inte med där. Det är inte så jag uppfattar henne. Om jag inte läst den där recensionen hade jag nog inte ens reflekterat över att man skulle kunna se det så. För jag ser det inte. Självupptagen, visst, men vilken 16-åring är inte det? Jag tycker istället att man känner igen sig, och att man minns hur det var. Det kanske inte var så jävla kul alla gånger.

Och allt det ytliga kring Saga, alla nattklubbar, barer och random ligg, vad är det mer än ett sätt att stå ut. Precis som spaningen på Victor från början mest var en distraktion är det ett sätt att få tiden att gå. Men nu har hon honom. Hon har något med honom i varje fall. Egentligen borde hon veta bättre, eller det jävliga är att hon faktiskt gör det, vet bättre. Men med Victor finns det inga gränser. Det är en ojämnställd och för Saga förnedrande relation. 

Hon kanske ger sken av att ha fått allt hon jag velat, men hon har inte fått Victor Schantz. Inte ens när hon har honom har hon honom. Särskilt inte då. Det låter väldigt deprimerande men jag tycker ändå att slutet är märkligt hoppingivande.

Jag avslutar med att bjuda på några stycken som jag fastnat för:
Han har ingenting som håller honom kvar i Stockholm säger han och det är nog sant. Men jag har inte heller någonting som håller mig kvar, och ändå är jag här.


Allt det här kommer att försvinna förstås och jag vet inte nu vem jag kommer att vara då, när allt det här är borta. Jag skulle nog inte kunna berätta någonting ens om jag ville. Jag minns ingenting av vad det är som händer inne i hans rum. Jag stiger in och stiger ut och därinne är det bara vaakum och blind rörelse, som i en orkan.

Jag undrar om vi alltid kommer att vara ensamma och om jag kommer att lära mig känna så som jag tror att hon känner, att det inte gör något.

Kanske stämmer det som Pauline alltid sagt, att det finns ett hemligt trick som vi inte kan. Vi har alla de här männen men ingen av dem vill välja oss. De vill göra allt med oss, förutom det. Och hur de än ser på oss, håller våra huvuden i sina händer och blickar in i våra ögon som om universums sista sanningar låg där, så vill de ändå inte. Och det är inte nödvändigtvis det att jag vill bli vald av dem – men jag skulle vilja veta varför de inte vill.

Jag blev tvungen att gå in och leta efter den där parfymen som Victor Schantz alltid har. Eller brukade ha i varje fall. Bara för att få känna om den doftar som i drömmen. Bara för att kolla att den är precis som jag minns den när jag tänker på den.


Stina

2 kommentarer:

  1. Vilken fin recension, som alltid! Gillade också romanen, speciellt i hur träffade den verkligen var kring de där åren och hur det vara att vara ung då på 90-talet //Sofia

    SvaraRadera
  2. Tack :) Håller med, klar igenkänning, och definitivt ett av mina mer lyckade teman. // Stina

    SvaraRadera