Det alltihop handlar om

Poetens liv av Ellen Mattson handlar om den unga pretentiösa poeten Dorothea, eller kanske snarare om den unga man som möter henne, blir vän med henne och sedan, inte ens efter hennes död, riktigt kan släppa henne. Jan heter han, Jan Rorsack, och hans besatthet uttrycker han själv så bra precis i början av boken. Det handlar om hur de fått göra sina egna rorschachtest i femte klass i skolan, och hur de när teckningarna väl hängde på väggen inte alls var unika utan alla samma. ”Om Dorothea gått i vår klass den gången, skulle hennes bild då ha varit olik alla andras, den enda som överlevde att torkas och hängas upp? Det har jag undrat många gånger. Det är egentligen det alltihop handlar om”.

I början av romanen ska han egentligen börja ännu en av sina biografier, denna gång över en nobelpristagare – men istället blir det en roman om Dorothea – och kanske också om honom själv.  En roman som påbörjas av det enkla skälet att få träffa henne igen, om än bara i minnet.

Hans och Dorotheas vänskap börjar vid skolstarten (i gymnasiet?), där han är den tystlåtna välartade eleven och Dorothea den som käftar emot och gör sin stämma hörd. Ett omaka par kan tyckas, men Jan själv tror att Dorothea såg att hans tystnad, liksom hennes högljuddhet, var ett uttryck efter samma sak; en önskan om att någon enda gång få vara ifred.

Jag måste säga att jag både förstår och inte förstår Jans fascination för den obstinata Dorothea, för hon är som en främmande fågel i motsats till alla andra, men så fruktansvärt egocentrerad och full av sig själv. I början av romanen har jag rätt svårt för henne, men liksom boken växer på mig växer också hon och det är svårt att inte dras in i Jans besatthet av henne. Det är en roman, och en romanfigur, man aldrig riktigt vet vart man har och slutet hade jag verkligen inte väntat sig – trots att det på något sätt ändå känns som att det inte hade kunnat sluta annorlunda.

// Sofia