Sanna sägner från de mörka östgötska skogarna

Den femte årstiden av Måns Kallentoft var passande nog ett fynd i soprummet, för det var länge sedan jag läste något så uselt. Jag har inte läst något av honom tidigare men såhär i juletid kände jag för lite slappare läsning, och då är en deckare aldrig fel. Att den utspelar sig i Östergötland och Linköpingstrakten var dessutom en trevlig bonus. Mitt hemlandskap är som gjort för att agera kuliss till historier om mördare och ond bråd dåd. Det är ett erkänt faktum att ingen kan höra dig skrika på Östgötaslätten.

Utdrag från en recension på framsidan menar att det är något som fungerar riktigt väl i den här femte boken om kriminalinspektör Malin Fors. Jag kan bara undra vad, för detta något har helt gått mig förbi. Tycker snarare att ingenting fungerar riktigt väl i den här märkliga berättelsen.

Det handlar om våld mot kvinnor och det finns många obehagliga scener och bilder. Det är ingen myspysdeckare direkt, och vissa bitar är helt enkelt för råa och voyeristiska för att det ska gå hem hos mig. Dock hade jag kunnat ha överseende med detta om det funnit andra bitar som vägt upp. Det är trots allt en deckare och ingredienser man kan förvänta sig att finna i en sådan. Nej, det som stör mig och som återkommer romanen igenom är något annat. Det är fåniga inslag som ofrivilligt blir komiska.

Till exempel så verkar ingen av poliserna kunna förstå hur en människa har kunnat utföra de här bestialiska dåden. Det är som om skogen själv har givit sig på henne, mumlar polis efter polis för sig själv. Det finns något som lurar därute. Vilken hungrig svart krävande väsande ondska finns här, dold och dröjande i de svarta mellanrummen mellan trädstammarna? Jag kommer att tänka på de Sanna sägner Sofia och jag skrev om Gistad när vi gick i mellanstadiet. ”Sanna” berättelser om hur man kunde se de döda från kyrkogården lämna sina gravar och vandra över fälten i gryningen och liknande högkvalitativa historier. Det är alltså ingen jämförelse i positiv jämförelse. Komisk bonusinfo är att Sällskapet Skallarna tydligen är Sveriges motsvarighet till Yales Skulls and Bones. Ha ha ha ha haaaaa.

Alla verkar också ha fastnat vid att monstret man söker är en hydra med tusen huvuden. Det är alltså inget man diskuterar högt, men alla går och tänker det. Om jag vetat hur besatta alla var av denna hydra hade jag räknat hur många gånger det ordet nämns i romanen. Vem använder det ordet till vardags? När hörde ni det senast användas?

Så irriterar det mig att Kallentoft använder berättargreppet att låta de döda ”tala”. Malin talar dessutom tillbaka. När har detta berättagrepp nånsin används utan att det blivit töntigt? Här fungerar det i vart fall inte. Eller döm själva och säg vad ni tycker. Bra eller anus?

Malin (till ett av de döda offren): Ska jag föda ditt barn också, Jessica, det barn du kanske någon gång skulle ha fått?

Offer: Jag har känt Jessica omkring mig ibland. Vi tröstar varandra. Seglar fritt i en rymd som bara är vår egen.Vi hjälper varandra att betvinga skräcken. Ensamheten. Längtan efter att få leva igen.

Offer: Varför saknar ingen oss? Varför finns vi inte? Vem tycker att vi är så lite värda att vi inte ens behöver ha ett namn? Och våldet, Malin, vilken är den ondska som är kapabel till att skada oss så som vi har blivit skadade? Bara du kan ge oss klarhet, bara du och ingen annan. Vi väntar på dig. Vi väntar på att du ska bringa ljus över vår mörka värld.

Dött offer till levande offer: Du är modig, Maria. Du är alla människors mod. Du är ängeln för alla de i frontlinjen. De som slåss utan att böja sig. De som aldrig kompromissar när de står ansikte mot ansikte med ondskan.

Själva storyn håller inte heller. De tre offer som lyckats slippa undan från denna diaboliske mördare har alla blivit stumma och katatoniska och sitter intagna på psyket. Om det handlat om en individ, visst, det är ju brukligt inom denne genre, men tre?!. Kom igen, I don´t buy it. Och att sedan denne intelligente mördare skulle låtit ett vittne som vet vem han är leva är också bara för mycket. Varför! Varför skulle han ha gjort det! Jag förstår inte, Måns, varför?

Så ska Malin förstås åka till mördaren själv när hon äntligen har listat ut hans gömställe, utan backup, för att ”det här är något hon måste göra själv.” Så urbota dumt. Hatar när det inte finns någon logik. Jag får liksom inget att stämma i den här historien. Det blir en sådan diskrepans mellan fånigt och obehagligt rått. Det är som om romanen skrivits av en hydra med åtminstone två huvuden som drar åt lite olika håll. Det är som två deckare i en, men tyvärr är det ingen av varianterna som tilltalar mig det minsta.

Stina