Mitt nyfikna jag är en samling texter
skrivna av Atwood mellan åren
1970-2005. Det är allt från recesnioner
och föreläsningar till essäer och artiklar, men med en tonvikt på litteratur,
skrivande och feminism. Som ett fan av Atwood är det kul att få komma henne
lite närmare, se var idéer till böckerna har uppstått och att mycket av det som
förekommer i hennes romaner bär drag av hennes eget liv och självklart hennes
brinnande intresse för miljön. Men Atwood skriver så intresseväckande att alla
som är intresserade av litteratur och jämställdhet skulle ha utbyte av
samlingen.
Boken är indelad i tre delar, helt
enkelt för de år den är skriven och inleds alla med en bakgrundshistoria om
vilka böcker som skrevs och var hon bodde medan de blev skrivna. Och hon verkar
ha bott lite varstans i världen; allt från Frankrike och Italien till Australien och självklart
Kanada. Hennes första barn lärde sig gå i Indien, i trapporena på ett hotell i
Agra medan de besökte Taj Mahal. Coolt! "Tjännarinnans bertättelse" började hon
skriva under ett besök i Västberlin samtidgt som de också besökte andra
totalitära diktaturer som Polen, Östtyskland och Tjeckoslovakien. Hon berättar
att det bidrog till stämningen i boken då samtliga dessa länder hade samma
klimat av rädsla och tystnad. Hur den skrevs skildras mer ingående texten ”Att skriva en utopi”, där hon nämner
att utopi faktsikt inte betyder perfekt samhälle utan ”ingenstans”. Hon inleder med lite obligatorisk
måste-läsning inom denna genre och det märks hur insatt hon är i ämnet. Och i texten ”När det var
fred i Afghanistan” får vi ta del av ytterligare influsenser till romanen, när
hon tillsammans med make och 1,5-åring besökte Afghanistan några veckor innan
inan kriget bröt ut.
Man kan minst sagt säga att hon verkar
ha levt ett spännande liv! Och bara det här med att ha bott i så många länder
och våga bryta upp gång efter annan, inte minst att resa jorden runt tillsammans
med sin man och sin 1,5-åring.
I texten ”Evas förbannelse – eller: Vad
jag lärde mig i skolan” känner man igen hennes torra humor och engageman för
ett jämställt samhälle. Den handlar om hur hon på 1960-talet läste på
universitetet och hur det var allmänt känt att den engelska instutionen på
University College aldrig, oavsett kvalikationer, anställde kvinnor. Torrt
konstaterar hon i följande stycke att hennes college faktiskt anställde
kvinnor, men att det bara var det att de inte befordrades särskilt snabbt. Hur som
helst bestämde hon sig för att inleda en forskarutbildning då författare
tjänade så lite, och konstaterar senare att hennes brinnande akademiska
ambitioner (om hon nu skulle ha haft några sådana) skulle ha tagit skada när en
av professorerna undrade om hon verkligen ville doktorera – var det inte bättre
att hon gifte sig? Resten av texten ägnar hon främst åt att ställa sig frågan vad vi egentligen ska ha
romaner till och hur skapandet av en uppdiktad kvinnlig person går till? Måste
kvinnan i den vara en god ”rollmodell”? Hon tittar närmare på olika stereotyper
som trollgummor, elaka styvmödrar och även de manliga motsvarigheterna.
I ytterligare en annan text ägnar hon
sig åt ”Mannen i litteraturen”, vilket är baserad på en av hennes
föreläsningar. Hon inleder föreläsningen med att varna publiken för att de
kanske kunnat välja någon mer respektabel att hålla den. Sin brist på
respektabilitet har hon från en söker källa; nämligen de manliga akademierna
vid University of Victoria i British Columbia, där hon nyligen intervjuats.
Den manliga intervjuaren påpekade att hin gjort en undersökning bland
proffesorerna och kommit fram till att kvinnorna var positiva, men att männen
var osäkra på om hon var respektabel eller inte. Hon varnar därför publiken på
förhand för att allt de kommer att få höra inte är respektabelt i akademiska
kretsar. Det känns som att en föreläsning med Atwood skulle kunna var riktigt intressant. Vad är chanserna för att hon kommer till Sverige tror ni?
Raljerande frågar hon sig varför män
känner sig hotade av kvinnor, och beskriver hur män brukar bli upprörda när manliga
romankaratärer (hos kvinnliga romanförfattare) beter sig som män ofta beter
sig, dvs inte bara som våldtäkstmän, dominanta och krigshetsande utan också om
de framställs som för känsliga och svaga. Hon ställer sig även frågan om Hamlet
är en nedsvärtning av mannen liksom männen i Dickens verk.
I ”Härliga mostrar” får vi ta del av
hennes släkthistoria, hennes uppväxt och hur hennes skrivkarriär blygsamt
inleddes när hon som 16-åring fick följa med sin moster på sin första
författarkonferens. Hon hade då redan hunnit skriva, i sitt eget tycke,
imponerand dikter om multnande löv, soptunnor, cigarettfimpar och
kaffekoppar...
Vidare nämns olika Boktriangelfavoriter
som ”Älskade” av Toni Morrison (recesnsion) , "Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg
(förord) och olika romaner av Ursula K Leguin behandlas i texten ”Drottningen av
Drottungadömet”, där vi får oss en titt på science fiction och des utveckling.
Sympatiskt är att hon valt att endast recensera romaner hon gillar.
Ni borde lätt ta er en titt på denna intressanta textsamling, även om ni kanske inte är lika intresserade av Atwoods romaner som jag.
// Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar