Det här var Stinas månadsbok under april månad, där temat var åt det lite nostalgiska hållet. Det är en finstämd roman om att växa upp under 80-90-talet, om vänskap och om hur svårt det kan vara att verkligen känna någon.
I centrum för handlingen står Erik och Erik som är bästa vänner. De är lite av outsiders i skolan, men skapar sig sin egen värld fylld av tv-spel, stora byggen med Lego och dyrkandet av Michael Jackson. Och det är väl vackert så, i alla fall tills Marcus börjar i klassen och sakta börjar komma emellan pojkarna. Kvar står den utstötte Erik kvar själv och har ingen att ty sig till och utan att veta varför han har blivit bortstött och utbytt.
Och jag kan väl lika gärna säga de eftersom det inte är någon hemlighet vad som kommer att hända; Markus och Erik försvinner spårlöst en dag och kvar står den ensamma pojken Erik och undrar vad som hänt. Den sista som sett dem, när de båda pojkarna försvinner in i en röd bil....
Det är den kvarlämnade pojken som är berättaren i romanen och som han säger är det fruktansvärt att man aldrig mer får vara barn. Men lika fruktansvärt att alltid förbli ett barn.
Romanen är vackert berättad och man läser det hela med en känsla av nostalgi; för så var det ju att växa upp på -80 talet och precis så viktigt var det med vänskapsrelationerna. Men att efter den intensiva vänskap som pojkarna haft plötsligt stå ensam kvar måste vara fruktansvärt, liksom att aldrig få veta vad som hänt med den f.d. bästa vännen.
Trots att Erik nu är vuxen är det som om en del av honom vägrar att lämna barndomen, ja inte kan det. Han återkommer ständigt till vad som kan ha hänt och det där som gjorde ont i honom när han var barn verkar aldrig riktigt ha velat försvinna utan dröjer sig kvar. Trots att tiden som vi vet ju borde läka alla sår.
Men det är inte bara relationen till den frånvarande Erik som berättas, utan även ensamheten i familjen där han ständigt är den som är utanför, med en mor och en far som egentligen bara verkar ha ögon för varandra.
Ja, det är en berättelse som gör lite ont att läsa. Men den gör nästan ont på ett bra sätt, så där som en riktigt vacker sommardag kan göra ont.
//Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar