Jag har ju haft en förkärlek för Alex tidigare val av diktsamlingar och lyrik, så när detta var ett av tema i somras förväntade jag mig ännu ett tema att förtrollas av, men icke!
Jag vet att diktsamlingen har setts som lite av ett feministiskt manifest och att samlingen när den utkom var banbrytande genom att den skildrade vardagen med att leva tillsammans med en alkoholist, men jag blir faktiskt mest irriterad av läsningen. För jag ser verkligen inget feministiskt alls i att stanna kvar tillsammans med en alkoholist och låta sig själv och barnen hunsas av honom. Ok om du själv kanske känner att det är något du orkar leva med, men jag tycker att det är så fel och ryggradslöst både av den alkoholiserade mannen själv och av Märta Tikkanen att låta de gemensamma barnen genomleva detta. Och visst, som hon skriver i samlingen, så älskar ju barnen sin far – men barn älskar ju villkorslöst och bara för att de älskar någon som inte alls förtjänar det så är det knappast något skäl för att stanna kvar!
Som en skildring av vardagen tillsammans med en alkoholist är den visserligen både bitvis vackert och poetiskt skildrat, men jag tycker mest av allt att det är tragiskt och jag blir verkligen inte sugen på att läsa något mer av Tikkanen.
//Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar